Ja, den där tiden är alltid en utmaning när man är hemma med två. Jag sitter här och ler när jag tänker tillbaka på att jag alltid hade väskorna laddade med något ätbart så fort vi skulle ut. Jag var en mästare på mellanmål ;) Men det underlättar när energin tar slut både för stor och liten.
Jag är verkligen en vän av rutiner och tror att barn mår bra av det.
Egentligen var det aldrig några problem för vår stora tjej när lillebror kom..
Utan vi fortsatte som vanligt och försökte att inte rubba på så mycket. Försökte oxå att hålla oss till förskoletiderna, göra matlådor på helgen( eller äta rest) Men visst ibland blev de kaos. Vissa kvällar när mannen jobbade så blev inget som de skulle men de är ju också okej..
Så var snäll mot dig själv, du gör så gott du kan och förr eller senare kommer du/ni in i rutinerna. Hon är ju faktiskt bara några veckor er lillasyster..
Kram!
/Alex
skriven
För oss passade det bra att försöka följa förskolans rutiner. Lek och fruktstund på morgonen för att sedan gå ut en stund innan lunch. Många gånger gjorde vi en längre utflykt till skogen och tog med oss pannkaksrullar till lunch. Efter lunch vila för alla vilket kan bestå i allt från att lyssna på en saga (då det ofta inte fanns tid att läsa) eller titta på någon av Astrid Lindgrens skatter. Sedan gick vi ut igen på em. Signe har alltid gillat att ligga i vagnen, vilket underlättade alla timmar vi spenderat i lekparken och i sandlådan. När vi kommer in efter en utestund så har våra barn alltid varit leksugna och ett lugn infinner sig så det funnits tid att ägna åt den lilla eller till att förbereda mat. Att kunna äta gårdagens middag till lunch hjälper också till i början, det blir lättare när den lilla sitter med vid bordet. Jag gjorde även i ordning en egen liten korg till Alice i kylskåpet med äppelbitar, morötter, smörgås och vattenflaska för hon blev alltid hungrig när jag satt och ammade. Då gick hon och hämtade ett mellanmål och så hade vi bunkrat upp med böcker så hon satt ofta och bläddrade i böcker vid amningsstunderna. Och kanske det viktigaste av allt, sänka kraven på allt man vill hinna med att göra.
Många kramar från Värmland