psykisk ansträngning

För första gången på två månader kände jag mig alldeles matt i morse (förutom de där första två veckorna då hormonerna var överallt och tårarna sprutade varje kväll av skuldkänslor till den stora). Inser att hackig sömn är bra i jämförelse med den psykiska utmattningen man får av en bebis som har ont i magen. Och en 3-åring och mamma som helt plötsligt startar krig på morgonen. Med en stängd dörr då vi båda fick hämta oss lite så kunde vi senare prata ut, kramas och pussas. Ett heja till er föräldrar som har kolikbarn i flera månader, ni är hjältar! 
I går åkte jag och stora fröken skridskor. Jag fascineras över hur mycket det händer utvecklingsmässigt på ett år. Först på skidor och nu på skridskor. Åker vi några gånger till så kommer hon kunna åka längre sträckor själv. De lär sig otroligt snabbt och är så villiga att lära sig. Trots frusna fötter ville hon fortsätta åka, en hel timme. 

Stora fröken är inte så mycket på förskolan, men i dag är hon där och leker med kompisarna och tiden innan jul brukar de få göra så mycket roligt. Jag och minsta fröken passar på att vila, måla, äta och jollra. Må den där magknipen hålla sig borta hela dagen. 

1 Sandra:

skriven

Åh fy sjutton. Bort med magont. Stora hade ju kolik (vedervärdigt för alla inblandade och allra mest för henne själv,) . Mini har inte haft vilket varit en helt annan bebissituation, så njutbart. Bort med magontet hos er lilla.
Kram

Kommentera här: