ett stort avsked av nappen

Den här badplatsen blev en favorit hos lilla fröken, så vi var dit för några dagar sedan och svalkade oss igen. Den här veckan har vi och lilla fröken även tagit ett stort steg - ett avsked till nappen. Vi har pratat om det länge och tanken var under ledigheten i påskas, men jag kände att jag inte orkade med en nappsorg här hemma. Så i måndags efter frukost hade vi tillsammans med lilla fröken kommit fram till att slå in napparna i ett paket till tomten, det var en stolt och lycklig tjej som sprang ut med paketet till brevlådan. Vi har lovat henne mitt gamla dockskåp, då hon efter lek hos Tuva önskade sig små dockor och ett hus. I måndags åkte vi även till leksaksaffären för att få belöning för att man skickat napparna. Vi har även sagt att när det är så långt kvar till julafton brukar tomten komma med ett brev för att berätta att han tagit hand om napparna.
 
Vi hade ställt in oss på några riktigt jobbiga dagar här hemma, då nappen har varit allt. Men vi sitter här hemma och är förvånade och stolta över henne. Under de här dagarna har det knappt varit prat om nappen. Ibland har det kommit över henne och hon kryper upp intill och säger "mamma, jag längtar efter nappen". Då kramas vi i massor och jag säger att jag förstår att hon saknar den, men att vi kramas i stället. I eftermiddag frågade hon efter nappen  i soffan, men hon sa direkt "oj mamma, jag sa fel". Då pratade vi lite om nappen igen och så var det bra. En kväll har fungerat alldeles utmärkt och de två andra kvällarna har det varit stökigt, inget prat om nappen, men hon har inte riktigt kunnat komma till ro (tror vi) utan nappen. Ändå över förväntan. Även under natten och på morgonen har vi känt att hon inte kommer till ro igen efter att hon vaknat. Mitt mamma-hjärta lider med henne de där stunderna jag ser i hennes ögon att hon saknar nappen. Det är ett stort psykologiskt steg för ett barn att först sluta med nappen, men jag tror även att det ett stort positivt steg för dem själva när de känner att de har klarat av det.
 
Jag får lite tårar i ögonen när jag tänker på hur fort tiden har gått. Snart 3 1/2 år är vår lilla tjej och hon har blivit sådär stor att jag ibland vill backa henne och jag kan en del stunder känna mig rädd över att jag inte ska kunna klara av att låta henne vara liten med en liten bebis i huset. Visst känns det skönt att vi nu varken har napp, välling eller blöjor till henne när det är dags för en ny omgång, men jag vill ändå ha kvar de där underbart mysiga stunderna då hon bara kommer och är liten. För det är man när man 3 1/2 år, alldeles lagomt stor som jag brukar säga till henne.